rainbows and cows

Dött vare här. Lite dött i mitt huvud. Eller nej. Jag tänker massa. På skolan. Att den snart bara är ett minne blott. Att alla människor jag hatar nu hatar att jag kommer sakna dem. Alla lärare som genom åren bara har funnits där som en beskyddande skugga. Alla lärare jag aldrig riktigt kommit överens med och nu äntligen ska få slippa. Korridorerna som jag snart har vandrat i i elva år. Elva år av mitt femton åriga liv har jag tillbringat där. Genom alla år vid denna tid har jag suttit och längtat efter sommarlov. Alla förutom detta år. Jag vill tillbaka, allt som vanligt. Inget avslut. Bara dagar som går, tråkiga år. Vill inte lämna. Vill inte öppna nya dörrar. Stanna. Jag vill stanna kvar. Klassresan var mysig, fruktansvärt myisig. En riktig 9.A klassresa. Sång och dans. Sol och moln. Kubb och kortspel. Makaroner och hamburgare. Inte så mycket mer än det men ändå var det så sjukligt mysigt. Så cosy, som det står på klasströjan. Den var fin och ÅÅÅÅÅH jag kommer sakna alla. Till och med han som aldrig snackar eller hon som alltid fnittrar. Till och med hela årskurs 9 kommer jag sakna. 9.C som är i särklass världens röjigaste klass och 9.B som i största allmänhet är konstiga från topp till tå. Och vår klass, stora klassen lagom. Klassen som inte passar ihop men gör det ändå. För att alla någonstans förstår varann. För att någonstans i allt fjortis och musikaliska så finner vi en connection. Fy asså. Imorgon blir det fest säger dom. Tror det blir rätt så chill. Ett rykte går om att 9.C inte kommer vara med så.. Ja rätt så chill. Ett rykte går om två tar med sig sprit. Pinsamt. Alla dessa rykten... De är ju bara jobbiga. Fast lite spännande. Som min bok. Den är spännande. Jo Nesbö. Fruktansvärt bra. Jag skrivet som i punkter. Kul. Jobbigt att läsa kan jag förstå. Särskilt när jag påpeka det. HAHA. Förlåt. Kommer sakna nian och Sverige förlorade. Hatar Ukraina.